Varför är de ingen som kan förklara för mig?

Jag känner mig naken fast jag är fullt påklädd.

Jag har jätte mycket vänner men när dagen är slut så sjunker jag ändå in i samma mörker och ingen kan få ut mig.

Jag kan inte prata med någon för då hatar jag den personen eller orkar inte.

Jag vill bara somna in men kan inte för att jag är för snäll människa.

Jag vill ta pengarna jag måste spara och bara försvinna utan att ta med någon eller något, försvinna helt ur allas minnen.

Varför ska det vara så svårt?

Varför kan man inte bara säga "Nu är jag klar med livet" också somnar man in på en gång?

De bästa jag vet de är mina vänner och familj men mina vänner vill jag inte ta med hem för är rädd att min lillasyster tar dom från mig.

Mamma och jag bråkade för någon dag sedan och jag vill fortfarande inte riktigt prata med henne.

Varför kan jag inte gå tillbaka till det ståndet jag var i när jag gick i gymnasiet, levde men märkte inget, bara försvann djupare in och glömde helt bort sig själv.

Jag minns fortfarande inte vem jag är och kommer aldrig minnas de,

men jag kan verka glad och vara på ett eller flera sätt men ingen förutom de djupaste hålet i min själ vet vem jag igentligen är.

hej igen :)

Jag älskar min kille jätte mycket och vill inte såra han så jag vågar inte berätta saker som att jag vill att han går bort från datorn. Jag vill inte att han sitter framför datorn hela dagen för om han gör de så kan jag bli sårad igen som jag blev sista dagen jag var med mitt ex och vilket skulle leda till att jag skulle må så dåligt att jag kan göra slut och sen ångra mig så mycket att jag inte skulle åka någon annanstans än till skolan och inte prata med någon kanske t.o.m skulle sluta skolan och flytta hem igen och stänga in mig i rummet. Jag kan berätta om min sista dag med mitt ex; Jag hade ringt till han dagen före och frågat om jag fick komma till han och de fick jag så jag åkte in till skolan och efter det så funderade jag på om jag skulle åka med pappa eller bussen till han och jag valde pappa pch de hade jag sagt till han att jag kanske skulle göra, när jag kom till han så kom han ner för trappan och sa "jaså du kommer nu" och då gick han in till teverummet och när jag kom in så fråga han om jag var hungrig och de var jag ju så han fixade käk åt oss båda och medans hna fixade med käket så sa hna åt mig att jag fick sitta framför datorn om jag ville men jag fick inte vara inne på någon chattsida för att datorn skicka ut virus. Efter att vi hade käkat klart så gick han till datorn och starta musik och då testa han tydligen att logga in på msn och då hade viruset försvunnit så han stannade där och lämnade mig vid tvn, ungefär 5 gånger reste jag mig upp och gick kolla vad han gjorde men han la hela tiden ner msnen då och sa åt mig att gå tillbaka till tvn och då gjorde jag de men när klockan närmade sig 9 så mådde jag för dåligt så jag ringde min pappa och bad han hämta mig före han hämta mamma så då gjorde han de. när jag hade klivit in i bilen så började pappa säga att han inte var nå bra för mig så då skrev jag till han att de var slut... ca ett halvår efter vi gjort slut så fick jag reda på av hans syrra att han hade varit ihop med en annan samtidigt som mig så då blev jag ganska sur. Jag vill inte skriva mer också kommer jag inte på mer just nu så kommer jag på mer så skriver jag vell de.

Hej ursekta att jag inte har skrivit på ett tag, men efter att jag ändrade namnet har jag inte haft så mycke tid att skriva åxå har jag ju såklart inte vetat vad jag ska skriva. Men nu vet jag lite gran vad jag ska skriva, jag vill ju inte skriva nå berättelser lr liknande utan bara om hur jag t.ex mår.

I går ungefär kl 10.00 åkte jag och mamma in till Sundsvall's sjukhus för att jag hade tid hos en psykolog, när jag kom dit så kom jag på att jag inte hade med mig mitt legg lr något men som tur var så fick vi komma in endå de skrev upp sakerna på ett papper istället. När de kom och hämta oss så var vi tvungna att gå upp en våning för att komma dit vi skulle vara, och när vi kom upp och gick in i rummet så berättade de vad skolsköterskan och hus doktorn hade skrivit ner.

Jag vet inte riktigt hur lr vad jag skriva om vad vi sa, men en sak är de säkra om och det är att jag är självmordsbelägen och är deppad. Så jag ska tillbaka dit den fjärde så man undrar ju hur det kmr gå då, vad har de andra där borta sakt under tiden? Ska jag fortsätta gå till dom lr ska jag redan den fjärde börja gå till nån annan? Jag vill ha svar på detta men det går inte. Samtalet den fjärde börjar ungefär kl. 15.30 då är ca 2h kvar till jag vill vara på fritidsgården så frågan är ju kmr jag hinna lr kmr jag komma senare helt plötsligt? Och kmr jag vara glad, ledsen lr nått annat när jag kmr dit? Jag hoppas verkligen att jag inte kmr att vara nära på att bryta ihop igen :O

Senast jag bröt ihop var en onsdag före jullovet, jag ville inte åka nånstanns och absolut inte hem, jag frågade om jag fick sova hos en kompis men det fick jag inte för kompisen, jag har för mig att det var luciavaka på gården den onsdan då jag var ute nästan en hel timme och grät, min kompis Hassel kom ut och stog med mig efter ett tag. Då vart jag lite lugnare då jag fick någon att prata med, när jag kunde lugna ner mig så torkade jag tårarna och sen gick vi in igen.

Nu vet jag inge mer att skriva för tillfället så ni får vell leta vidare om ni vill fortsätta läsa nått annat, jag ska iallafall poppa musik och försöka tänka på annat.

Jag chattar med en av mina bästa kompisar på msn om hur jag mår. Jag förklarar att jag int orkar vara uppen längre utan att jag tänker börja hålle tyst om det igen, för hur glad jag än är så kmr sorgen tbx nu sitter jag i min säng igen t.ex och är nära att grina utan att nån verkar göra som jag ber dom, jag säger till henne att jag tänker sluta berätta för folk om hur jag mår och bara hålla det inombords men hon lyssnar inte.. Jag känner mig sjuk för min hela kropp värker men ingen kan göra något åt det, jag vill grina men kan int

Jaha nu var jag här igen.. Jag verkar tydligen int klara av att den som jag är kär i ignorrerar mig för jag blir bara sårad för det minsta lilla. Vrf är mitt liv så konstigt hela tiden tro?? Vrf kan det int vara ett normalt liv?? Kan ingne svara på min fråga?? Nu är snart denna dag slut åxå, men har det hänt nått särskilt under denna dag tro?? Nä det har det int och det lär int hända nått särskilt på ett bra tag framöver. Vrf tror folk hela tiden att det ska lr kan hända nått särskillt varje dag när varje dag är den andra lik?? Det går ju int, de är ju bara fel lr?? Är de nån som kan svaret på det så får den järna skriva för jag vill ha svar så att jag kna gå vidare med mitt liv utan all ånger.

Idag har jag sovit hela dagen tills min pappa kom och var arg på mig och syrran för att vi sover bort hela dagarna, men vad ska man annars göra när det int finns nått annat att göra i denna ruttna värld?

Jag vet int riktigt vrf jag gjorde en blogg när jag skriver sånt som jag int vill att de i min släckt ska läsa, drf ger jag bara ut den till de som int är släckt med mig men endå känns de int som att jag vill att folk vet hur jag mår utan det känns som om jag borde fortsätta att hålla det inom mig istället som jag annars har gjort i hela mitt liv utan att nån har brytt sig det minsta om det. Nejdå de har bara trackat mig om jag har sett ledsen ut, hade jag en ledsen min så tittade de bara bort.. De var en tjej som jag absolut int gilla, så fort hon såg mig så vände hon sig bort och sa till min förra bästis "nej int hon" sen dess har jag int tyckt om henne och hon vågar int gå till matsalen lr kolla på schemat helt själv utan hon var tvungen att ha nån med sig hela tiden..Hon är en riktig bitch om du frågar mig..

De är så svårt att komma på nått att skriva eftersom att jag bara skriver när jag int har nått att göra, mår dåligt lr känner mig ledsen och då vet jag för det mesta int riktigt vad jag ska skriva.

Min näst sista dag i skolan innan de vart jullov så gick jag till skolsköterskan och hus doktorn för att prata med dem, efter att varit där i ca 1h så frågade hus doktorn om jag vill ha medecin lr träffa en psykolog. Vi bestämde att jag skulle fundera till dan efter och medela till sykonsulanten (tror de heter så :P ) om vad jag hade valt och det blev psykolog, pågrund av att jag tog och frågade två kompisar om vad de tyckte och de sa båda at jag int fick ta medecin för de är inge bra.. Men nu vill jag int längre prata med nån om hur jag mår lr liknande öför de känns som om folk undviker mig och de är inge bra för då kmr jag aldrig kunna bygga upp min självkänsla.

Nu är det ett nytt år igen, de lär int var så mycke mer specielt sän alla andra åren. Pappa har lika bråttom som vanligt och bara gnäller, om han int har druckit.. Jag sitter på en stol vid biljardbordet och lyssnar på musik på mobben samtidigt som jag chattar på datorn och skriver detta inlägg. Jag vet int riktigt vad jag ska skriva, för de känns lite som om att med detta nya år så försvann mina beskymmer, och istället kom saker som jag måste ficksa t.ex måste jag lita mer på folk för de sluta jag med som sakt när jag gick i högstadiet för att alla ljög och liknande hela tiden.

Min dag har varit bra hela tiden, men jag hatar så jävulst mycke när folk int pratar med mig utan bara ignorrar mig, och då är de int så bra att prata med mig igentligen för jag blir bara mer irriterad och ledsen..

Vrf ska jag alltid skriva om hur jag mår och int vill må? Vrf kan jag int komma på nått annat att skriva? På detta inlägg hade jag tänkt skriva om nått bra lr liknande, men det blev de int utan jag gjorde samma sak som förut. Jag har absolut ingen självkänsla kvar.

Jag ligger på min säng och funderar på vrf alltid någon blir plågad, för vad man än gör så är det alltid nån som blir plågad av vad en annan gör. De som mår dåligt brukar vela vara ensamma, men jag vill int de för då mår jag bara mer dåligt men ingen verkar bry sig om mig närjag mår råligt endå, vad jag än säger så bryr sig ingen om mig. Hela min kropp värker hela tiden och jag vill int leva med all denna plåga längre.

Mina vänner bryr sig som mäst om mig när jag är glad, är jag ledsen verkar de vela hålla sig borta från mig.. Jag försöker och försöker tänka ut ett sätt att bli av med all denna ensammhet men det går int för den kmr bara tbx varje gång som jag känner mig ensammen lr övergiven. När jag var 14 år så ville ingen veta av mig, varken i skolan lr när jag de få gångerna visa mig på stan.. Jag har en kompis som jag kallar Trollet, hon och min förra bästa kompis vart som syskon när vi gick i högstadiet och de båda behandla mig som luft under hela högstadiet. Lärarna verkade int heller vela veta av mig när jag gick på den skolan, om jag sa lärarens namn i korridoren så ignorerade de mig bara och på endel lektioner satt jag  hela lektionerna och sa lärarens namn men hon/han kom aldrig.

Jag vill hämta ett snöre och gå och hänga mig mitt i skogen där ingen kan hitta mig, ingen kmr endå att sakna mig lr ens fälla en tår när jag är borta de kmr att glömma bort mig lika fort som jag försvinner. Vrf ska livet vara en sån stor plåga?? Vrf kan man int få bestämma bättre hur ens liv ska vara?? Vrf ska det finnas en tid i livet där man mår så dåligt för vad man än gör??

Många gånger har jag tänkt ta livet av mig, varje kväll som jag går och lägger mig så tänker jag "kan jag int få somna denna natt för sista gången och aldrig mer vakna igen"  men jag får aldrig som jag vill :(

Jag har nu levt i ca 16 ½ år och nu mer när jag mår dåligt så försöker jag komma på nått roligt att tänka på, men hur mycket jag än tänker så kan jag int komma på en enda glad sak i hela mitt liv. Jag har förträngt nästan allting jag kmr t.ex knappt ihåg vad jag gjorde för 5 dagar sen, de enda som jag kmr ihåg ganska bra från när jag var mindre är dåliga saker för gör jag nått som gör att jag mår dåligt så riktigt fastnar det i mitt huvud så att jag bara kmr ihåg det och int de bra sakerna :'(