Varför är de ingen som kan förklara för mig?

Jag känner mig naken fast jag är fullt påklädd.

Jag har jätte mycket vänner men när dagen är slut så sjunker jag ändå in i samma mörker och ingen kan få ut mig.

Jag kan inte prata med någon för då hatar jag den personen eller orkar inte.

Jag vill bara somna in men kan inte för att jag är för snäll människa.

Jag vill ta pengarna jag måste spara och bara försvinna utan att ta med någon eller något, försvinna helt ur allas minnen.

Varför ska det vara så svårt?

Varför kan man inte bara säga "Nu är jag klar med livet" också somnar man in på en gång?

De bästa jag vet de är mina vänner och familj men mina vänner vill jag inte ta med hem för är rädd att min lillasyster tar dom från mig.

Mamma och jag bråkade för någon dag sedan och jag vill fortfarande inte riktigt prata med henne.

Varför kan jag inte gå tillbaka till det ståndet jag var i när jag gick i gymnasiet, levde men märkte inget, bara försvann djupare in och glömde helt bort sig själv.

Jag minns fortfarande inte vem jag är och kommer aldrig minnas de,

men jag kan verka glad och vara på ett eller flera sätt men ingen förutom de djupaste hålet i min själ vet vem jag igentligen är.